måndag 23 januari 2012

Framtiden för Kristdemokraterna – Striden, del 2



På lördag avgörs partiledarstriden i Kristdemokraterna. Den ser ut att sluta i ett svidande nederlag för Mats Odell. Stridens upplösning kan då markera ett avslut och bli en plattform för att föra ut den radikala förnyelse av partiet, som lagts fast under Göran Hägglunds ledarskap.

Efter mina två första artiklar, här på bloggen och i Dagens Nyheter, om min syn på möjligheterna efter striden i mitt nya parti, har jag nu försökt gå till botten med att reda ut vad saken egentligen gäller. Samtidigt vill jag förklara varför jag tror att KD har stor potential och en avgörande politisk roll att fylla i framtiden.


Inget ont som inte har något gott med sig… Ett vansinnigt talesätt kan tyckas, men i fallet Kristdemokraternas kris är det förmodligen sant. För inget parti i svensk politik är så mycket upp till bevis. Och inget parti uppvisar så stora avvikelser mellan den egna självbilden och väljarnas uppfattning om partiet.

Även om striden är destruktiv och har rivit upp djupa sår, lägger den också grunden till något nytt. Det blir ett avstamp för att kommunicera den förändring som skett och att visa upp något radikalt annorlunda.

En förutsättning för att Kristdemokraterna skall ha en framtid, i vart fall kring tio procent och däröver, som ofta är den internt uttalade målsättningen, är att väljarna förmås att utmana (och ompröva) sina fördomar om partiet. Många fler måste helt enkelt göra den omprövning som jag gjort, som lett till att jag med min liberala övertygelse valt att bli aktiv medlem i just Kristdemokraterna, när jag nu återupptagit mitt politiska arbete.

Om KD skall kunna nå de framgångar som vi internt hoppas och önskar, i valet 2014, krävs en genomgripande förnyelse även i de många väljarnas ögon, liknande Moderaternas satsning på ”Nya Moderaterna” efter katastrofvalet 2002.

Samtidigt som partier är destruktiva till sin natur, finns en fantastisk överlevnadskraft. Det beror inte så lite på att partierna består av människor som har hela sin livsgärning sammanflätad med partiets. Om ett parti är hotat till livet, som är fallet med Kristdemokraterna när det nu bottennoterar på 2,8 procent i opinionsmätningarna, väcker det också förändringskraft och förändringsmod som en ren överlevnadsinstinkt.

Fördelen med KD är att arbetet redan är påbörjat och mycket långt kommet i den interna processen. Nu gäller det ’bara’ att få arbetsro och möjlighet att förankra förändringsprocessen i den lokala praktiken runt om i landet, och att sälja in detta förändrade, och till stora delar förnyade parti till väljarna.

Det senare är svårt och det kräver inte minst en tydlig brytpunkt som gör det logiskt att här skett en förändring. Om den partiledning som nu väljs, tar chansen att kommunicera just förändring, berätta att ”nu har vi vunnit kampen om partiets framtid”, går det här att använda till partiets fördel.

I kommentarer jag fått på tidigare artiklar (på min blogg och på DN Debatt), om utvecklingen och partiledarstriden, har många tvivlat på mina bedömningar. En del menar att det är mer av fromma förhoppningar än välgrundade bedömningar; att jag överdriver förändringen i frihetlig och tolerant riktning; och att jag har en övertro på Göran Hägglund och hans stödtrupper.

Men det här är inte fråga om förutsägelser, utan jag har verkligen satt mig in i var partiet och dess ledande företrädare står. Och det jag upptäckte, när jag väl blivit medlem, var en häftigare och mer långtgående förändring än vad jag hade vågat hoppas på.

Förändringen är framför allt ideologisk. Och det förklarar både att förändringen är principiell och genomgripande, men också varför den ännu inte syns särskilt tydligt gentemot väljarna.

Vad som skett, efter två smärtsamma förlustval i rad, är att de som förordat en ideologisk förankring och ett tydligare breddande av kristdemokraterna, bort från de gamla förtecknen av ett parti baserat på kristen tro som sådan, har fått möjlighet att leda ett radikalt förändringsarbete. Det har lett till att de svenska kristdemokraterna håller på att tydligare än någonsin lyfta fram de naturrättsliga delarna av sin ideologi; naturrätten som en filosofisk övertygelse att människan har medfödd och naturgiven rätt till liv och frihet, och samtidigt motsvarande skyldighet att respektera andras lika rätt.

Detta är samtidigt den grundläggande ideologiska förklaringen till varför familjen och de små gemenskaperna är viktiga. Det är också detta som skiljer den kristdemokratiska ideologin från många som kallar sig liberaler (i alla fall som de uppfattats i debatten): Människan är inte något öde fartyg som ensamt seglar runt på livets hav. Vi är istället helt beroende av sammanhang, kultur, vänskap, arbetsdelning och avlastning, där familjen normalt sett är den avgörande gemenskapen i människors liv.

När jag tidigare skrivit och framhållit den allt mer ideologiska och principiella hållningen från Kristdemokraternas sida har jag återkommande mötts med skepsis.

Men jag anser att det är uppenbart, för var och en som vill se med naturrättsögon, att Göran Hägglund under lång tid har gjort upprepade ansatser att föra partiet i riktning mot en sådan principiell hållning. Det återkommande temat hos Hägglund, om politikens gränser och politikens grindvakter – för att tillse att politikerna håller sig borta från sådant som inte är politikens uppgifter –, är det tydligaste tecknet.

Även ”verklighetens folk”, ett annat av Hägglunds teman de senaste åren, är ett starkt naturrättsligt budskap. Det handlade ju om att politiken skall låta vanligt folk, ”verklighetens folk”, vara ifred, få vara som de vill, få ägna sig åt sina glädjeämnen och utveckla sina värderingar och livsstilar utan politikernas klåfingrighet och pekpinnar.

Vad som blir alldeles tydligt, när man dels ser de här tendenserna, dels tar del av den interna kommunikationen och talar med Göran Hägglund och hans medarbetare, eller den nya partisekreteraren, Acko Ankarberg-Johansson, är att de är tydliga i att det här ideologiska perspektivet är partiets fastslagna strategi. Men lika tydlig är medvetenheten att partiet nu står inför en systematisk utbildningsprocess.

Acko Ankarberg-Johansson går så långt att hon menar att det handlar om en utbildnings- och läroprocess för hela partiapparaten som nu står för dörren och som partiledningen konkret förbereder. Just därför att kristdemokraternas partiföreträdare av gammal vana, trots att de själva varit med att lägga fast partiets nya linje och delar den principiellt, återkommande gör politiska utspel utifrån vad de själva, privat, tycker i olika sammanhang.

I den politiska vardagen är det helt enkelt många som glömmer bort att gå tillbaka till grundprinciperna om politikens gränser, människors värdighet och valfrihet. Därför krävs en systematisk träning och utbildning i att tänka, agera och vara politiker utifrån en stark ideologisk övertygelse.

Här blir det lite dubbelt. För internt i partiet vill många göra gällande att naturrätten varit den erkända ideologin länge. Man framhåller gärna att detta klargjordes redan av Alf Svensson när han slog fast att ”etik och moral” var grunden för det goda samhället och därmed för vad Kristdemokraterna står för. Men även om så är fallet, eller det har uppfattats så av somliga, är det först nu, när man verkligen sätter ordet ”naturrätt” som en bärande del av KD:s ideologi, som man kan börja förklara, försvara och systematiskt föra ut vad detta betyder.

Och ”etik och moral” övergår ju lätt i moralism, för en politiker som inte är fast övertygad och tränad i att tänka principiellt. Särskilt om denne politiker är en person med starka privata synpunkter på vad som är gott och lämpligt leverne och vad som är synd och fel.

Att den ideologiska förändrings- och förankringsprocessen är het i Kristdemokraterna visar inte minst debatten internt i anslutning till partiledarstriden. Mats Odell och några av hans anhängare har försökt framställa honom som en ideologisk förnyare, samtidigt som de ifrågasatt Hägglunds ideologiska övertygelse. 

En av Kristdemokraternas centralgestalter genom åren är Ingvar Svensson. Det är nog ingen överdrift att kalla honom partiets främste ideolog. Och i den interna debatten har Ingvar – känd för sin rättframhet – kostat på sig att utdela en och annan visdom. I den infekterade interndebatt som följde efter min DN-artikel, skrev han:

”I grunden handlar inte kristdemokraternas problem om att byta partiledare. Det handlar egentligen om att man inte odlat den ideologiska omstruktureringen från 1980-talet. Vägen från ”kristet parti” har aldrig fullt ut genomförts. Jo, programmässigt förstås. Men vad båtar ett jättefint program om man inte vårdar det och låter det genomsyra det politiska tänkandet och agerandet.

Eftersom man inte gjort det har den gamla surdegen legat kvar. Alltför många på basplanet har inte förstått skillnaden mellan ett kristet parti och ett kristdemokratiskt. Därför har det skapats utrymme för ett gäng – som jag kallar dem – ”konfessionalister”.  Detta gäng – vars sammansättning har växlat en del under åren – har ständigt varit i opposition till partiledningen och det oavsett om han heter Alf Svensson eller Göran Hägglund. Under ett stort antal år har de också supportats och sponsrats av Livets ord-tidningen Världen idag. Den som tror att det bara är Göran Hägglund som bespottats där tror fel. Alf Svensson fick utstå oerhört med kritik från den tidningen och gång på gång förde man fram partiledaralternativ till honom, t ex Tuve Skånberg. Det är oerhört naivt att tro att den kritiken skulle minska för att Mats Odell blir partiordförande. För Mats är inte deras man. Han utnyttjas enbart av dem för att komma åt Göran Hägglund, det är därför vi också sett tokigheter som att lansera Marcus Birro eller Lars Adaktusson som partiledarkandidater. Gör man sådana lanseringar så saknar man för övrigt totalt politiskt omdöme.”

Att den ledande ideologen i partiet pekar på den här avgörande bristen, vad gäller att inte förmå att skilja på ett kristet parti och ett kristdemokratiskt, och är så självkritisk å partiets vägnar, är anmärkningsvärt.

Den frustration som partiledningen känner inför Mats Odells kuppförsök återspeglas också väl i Ingvar Svenssons ord. Och han ger värdefulla inblickar från de historiska försöken att stärka det ideologiska förhållningssättet: 

”/Alf Svensson/ är intresserad av etiska frågor förvisso, men systematisk ideologi är inget han älskar. Mycket i förändringsprocessen skedde i motvind och framförallt togs det väldigt få initiativ till att förstärka processen. Så därför står vi där vi står idag. En inbyggd politisk konflikt som många tror handlar om ledarstil.

Göran Hägglund då? Jo, han har ett ideologiskt intresse, men även han har ägnat det ett begränsat utrymme. Mats Odell då? Han försöker nu framställa sig som en ideologisk förnyare i medierna. Trams! Mats Odell har många förtjänster och har en bred politisk kompetens och har många goda sidor. Men hans intresse för systematisk ideologi är i stort sett lika med noll. Vad han än säger. Hans stora intresse är det politiska spelet. Och glöm inte bort att jag känner dem båda väl, Mats i cirka 35 år och Göran i ca 30. Tidvis har vi arbetat nära tillsammans. Så jag är knappast okunnig om deras egenskaper och intressen.”


Ingvar Svenssons vittnesmål bekräftar på det här sättet även min analys:
– Att det hos Göran Hägglund finns ett ideologiskt intresse och det i tankarna om verklighetens folk och politikens gränser finns en ideologisk grund; och
– att Mats Odells försök att framställa sig som ideolog stämmer dåligt överens med den person han visat sig vara både internt och i offentligheten, då det i själva verket är spelet som driver honom. 

Ett spel som han nu försöker att använda för att hämnas en oförrätt. Eller som i vart fall drivs av bitterhet och överoptimistisk självuppfattning. Detta är i alla fall de enda begripliga förklaringarna till hans agerande som jag kan se. För rent objektivt sett utstrålar inte Mats Odell den värme och glädje som krävs för att leda ett parti med Kristdemokraternas imageproblem till nya väljarframgångar. Detta inte menat som en elakhet eller polemik, utan som en ärlig övertygelse om vad som krävs för att lyckas med politisk kommunikation. 

Det finns vidare ett antal invalda företrädare för Kristdemokraterna som inte har partiets fulla stöd, men som lyckats kryssa sig förbi partiets företrädare med ett budskap om att vara ”kristna kandidater” – underförstått mer kristna än andra kandidater på Kristdemokraternas lista. De får aktiv hjälp från Livets ord och andra liknande församlingar, som sluter upp i personvalskampanjer, ordnar finansiering och lydigt röstar och kryssar som de uppmanas till. I riksdagen denna mandatperiod är det tre personer, Tuve Skånberg från Norra Skåne, Roland Utbult från Bohuslän och Annelie Enochson från Göteborg.

Detta är alla personer som har en tydlig abort- och homosexfientlig inställning, konservativa i livsstilsfrågor och helt ovilliga att skilja tro från politik. Istället är de inne i politiken i det hopplösa syftet att använda politikens tvångsmakt och medel för att påtvinga medborgarna sin egen privatmoral.

Detta är den gamla lutheranska sammanblandningen av stat och kyrka, eller tro och politik, som det moderna Sverige har lämnat bakom sig. Det är – menar jag – personer och åsikter som dessa, som gör att väljarnas värsta fördomar om Kristdemokraterna består. Samtidigt har de fått hållas på grund av en partiledning som dels av ideologisk försiktighet, dels av hövlighet, inte tagit i med hårdhandskarna mot den här typen av partifientliga personvalskampanjer.

Det tål att påpekas att Roland Utbuld precis hade misslyckats med att bli vald till EU-parlamentariker för folkpartiet, när han istället gick in i Kristdemokraterna och med stöd av Livets Ord lyckades bli inkryssad i riksdagen i valet 2010. Det skedde med hjälp av Livets Ords annonstidning ”Kryssa Utbult och Enochson”, som distribuerades till alla prenumeranter av deras tidning Världen idag och den kristna dagstidningen Dagen. Annonstidningen trycktes också i en ambitiös överupplaga som användes flitigt i valkampanjen.

I kampanjarbetet i Göteborg, där David Lega stod på förstaplats, hade arbetet för att kryssa Annelie Enochson ytterligare en dimension. David Lega har aldrig gjort någon sak av att han har judiskt påbrå. Men Enochsons företrädare stod utanför kyrkolokalerna om söndagarna i valrörelsen och uppmanade väljarna att ”rösta på en kristen kandidat”. 

Mats Odell har, så förtjust i det politiska spelet men ideologiskt tondöv han är, tagit de här personerna till sig. Det är obegripligt i alla avseenden som handlar om kommunikation, positionering och ideologisk förnyelse och kan bara förstås, menar jag, i skenet av ett politiskt spel med andra syften.

En annan fråga rör förhandlingsskicklighet, och om Odell som partiledare skulle kunna skapa större fördelar för Kristdemokraterna i alliansen. Sammanhangen här är inte helt enkla att reda ut. Mats Odell själv vill nu utmåla sig som den förhandlingsskicklige och ståndaktige, med hänvisning till hans tid som minister, men andra i partiets ledning uppfattade det mer som att han hade en egen agenda och följde andra prioriteringar än vad partiledning och riksdagsgrupp hade lagt upp.

Jag kan inte veta vad som är sant i detta. Vad jag däremot vet är att Anders Borg från början var positivt inställd till Mats Odell som finansmarknadsminister, men efter hand kom att ändra sig och inte tyckte att han höll måttet. Så även om inte Göran Hägglund hade beslutat att sparka Odell som minister, hade han inte fått vara kvar på Finansdepartementet.

När Mats Odell därför slår sig för bröstet om att vara en bättre förhandlare, och en som skulle klara det alliansinterna schackrandet bättre till KD:s fördel än Göran Hägglund, är det en verklighetsbeskrivning som den moderata staben på Finansen inte fullt ut ställer upp på. Om man uttrycker sig diplomatiskt.

Roland Utbult, som alltså Mats Odell har med i sin anhängarskara, var först ut och krävde Göran Hägglunds avgång; som nybliven medlem och nyinvald riksdagsledamot, efter den misslyckade EU-kandidaturen för folkpartiet. Det skedde fullständigt i strid med hans partidistrikt och helt på solokvist; i ett agerande som antyder ett utstuderat mygel och fulspel bakom Odells kampanj.

Vad som nu följer efter att Göran Hägglund åter väljs till ordförande och David Lega får ersätta Mats Odell som andre vice ordförande, är en tid av intensivt arbete för att forma och presentera det Nya Kristdemokraterna. Detta är i alla fall min övertygelse och det jag givit mig in i den här striden för att delta i.

Först i andra hand, tror och hoppas jag, blir det fråga om en försoningsprocess. För det kan inte bli försoning med de personer som uttryckligen, både i ord och handling, agerat mot partiets framtida väl och möjligheter; och ständigt struntat i majoritetsbeslut och vad som är grundläggande mänsklig heder.

Det kan inte accepteras när Annelie Enochson, som riksdagsledamot, länkar till en rasistisk hemsida på sin blogg eller kräver burkaförbud för att det verkar ohygieniskt. Eller hasplar ur sig att våldtäktsmän ska skickas till fängelser i Thailand så att de får känna rädsla varje dag under resten av sina liv. Eller i TV hävdar att Plymouthbröderna delar Kristdemokraternas värderingar.

Plymothbröderna är ett extremt, ursprungligen irländskt, trossamfund som i det aktuella programmet berättade att kvinnor inte får genomgå högre utbildning eller avbryta män när de talar. 

Precis som rasistiska element sparkades ut ur Moderaterna under Reinfeldt, Borg och Schlingmann, blir det nu en uppgift för Hägglund, Lega och Ankarberg att ta itu med de personer i Kristdemokraterna som inte accepterar partiets abortpolitik och inte kan förmå sig att tala om och bemöta även homosexuella, queer- och transpersoner med kärlek och respekt. 

Rimligen får Mats Odell ta konsekvensen av sitt agerande och det faktum att hans kandidatur (av egen förskyllan) kopplas samman med ett försök att vrida klockan tillbaka och åter göra partiet mer konfessionellt. Han borde rimligen lämna rollen som gruppledare i Riksdagen och sin plats som ordförande i näringsutskottet. I bästa fall förstår han själv att han i en sådan situation har mer att uträtta utanför riksdagen, och lämnar över sin riksdagsplats till yngre krafter som kan förnya och vitalisera riksdagsgruppen.

Men oavsett om Mats Odell klamrar sig fast, eller erkänner förlusten och lämnar, blir den här händelsen avgörande för att signalera till väljare och partiaktiva att det skett en radikal förändring, inte minst kulturellt. Det blir också startskottet för att marknadsföra Nya Kristdemokraterna och blir därmed en strategisk och kommunikativ möjlighet av stor betydelse.

Vad gäller fotfolket och olika lokala företrädare, som tagit ställning på ena eller andra sättet, blir försonings- och samordningsarbetet avgörande. Här kommer den nya partiledningen ha möjlighet att visa försoning genom att lyfta upp företrädare på centrala funktioner, oavsett om de stött eller inte stött en viss kandidatur.

Men vad jag ser framför mig är att detta måste ske i samordning med den ideologiska förankringsprocessen, så att en grundläggande lojalitet och heder säkras i det fortsatta arbetet. Någon jävla ordning måste det vara även i ett (icke konfessionellt) kristdemokratiskt parti, för att parafrasera CH Hermansson.

När jag är översvallande positiv och optimistisk gällande krisdemokratins framtid är det för att jag gör följande bedömning:

I efterspelet av Mats Odells försök till palatsrevolution kommer en livskraftig och urstark överlevnadskamp. Där gäller det för Kristdemokraterna att positionera sig.

Jag tror att det är just den ideologiskt grundade positionering, som partiet nu förbereder, som behövs för att rätt positionera sig och hitta nya engagerade väljare. Det är något som starkt efterfrågas i de kretsar som stabilt röstar på något av alliansens partier. Detta är min första grund för övertygelsen att KD har framtiden för sig.

Den andra är att jag är övertygad om att ett modernt kristdemokratiskt parti, som har en stark etisk värdegrund som fundament för en ambitiös, respektfull och valfrihetsinriktad socialpolitik, har stora möjligheter att locka över nya väljare till alliansen från vänsterpartierna.

Moderaterna och Folkpartiet har blivit allt mer ideologilösa. Regeringsmakten tillåts vara ett självändamål som går långt före principerna. På det sättet har de mycket nogsamt härmat socialdemokratin och, särskilt i moderaternas fall, gjort det framgångsrikt. Men det innebär också att man ständigt slirar på just principerna.

Här är en fråga som kvotering högintressant, där Kristdemokraterna kan stå emot och bli idébäraren i Alliansen. För principerna är ju självklara: Samhället skall byggas på frivillighet. Och vad människor och företag väljer – så länge det sker inom ramen för respekt för människors rättigheter och integritet – skall det inte vara politikens uppgift att bruka tvångsmakt och lagstiftning för att hindra och ändra.

Detta är förvisso även idégrunden till försvaret av marknadsekonomin och det är inte utan att man också ser att moderaterna där är minst sagt kompasslösa och vadar allt längre ut i regleringsträsket. Uppfattningen att varken människor eller företag skall förses med hängslen och livrem genom livets alla faser, måste odlas av något parti. Rimligen av kristdemokraterna, eftersom idén om både frihet och ansvar är centralt i naturrättsetiken.

Kan då kristdemokraterna gå i riktning mot den kontinentala kristdemokratin, som exempelvis CDU i tyskland? Det skulle ju innebära en ganska dramatisk omsvängning.

Ja… Kunde moderaterna bli det nya arbetarpartiet, kan väl kristdemokraterna bli det nya frihetspartiet. Idégrunden finns. Därutöver behövs bara vilja och principfasthet. Och överlevnadsinstinkten i politiska partier är starkare än gamla käpphästar.

Det som jag nu upplever påtagligt i kristdemokratin är ett politiskt-kulturellt uppvaknande om gränserna för det politiskt möjliga: Det handlar inte minst om insikten att förbuds- och kontrollpolitiken på lång sikt är kontraproduktiv, för det går inte att ersätta mänsklig moral och naturligt ansvarstagande med tvång, förbud och regleringar.

Detta är svårt att få maktpolitiskt inriktade personer och partier att förstå, för det krävs en grundläggande etisk reflektion för att ens vilja komma till förståelse. Men en av de ideologiska grundfäderna – som kristdemokratin genom naturrätten delar med den frihetliga och toleranta delen av nyliberalismen – är den franske harmoniekonomen Frederic Bastiat. Han påpekade, i den berömda essän ”Vad man ser och vad man inte ser”, att det som skiljer en god ekonom från en dålig, är att den dålige ekonomen bara tar hänsyn till det man ser, medan den gode också tar hänsyn till det man inte ser: De långsiktiga – sekundära, tertiära och därpå i flera led följande – effekterna av en reglering, en skatt, en tull eller en subvention.

Frågor om censur och åldersgränser i filmer, TV- och dataspel har varit typiska sådana frågor där kristdemokrater tidigare riskerat att landa i någon form av ideologisk tankelapsus.

Som ett svar på tal, på kritiken mot Hägglund att han inte skulle vara ideologiskt intresserad, skrev han den 16 januari en debattartikel i Expressen, om just barns TV-tittande och dataspel:

Det är inte min roll som kristdemokratisk partiledare att resa mig ur soffan och stänga av teven så att barnen kan göra sina läxor. Det är inte min roll att avgöra i vilken utsträckning andras barn mår dåligt eller får en förvriden verklighetsuppfattning av att spela vissa spel. Den bedömningen kan och ska bara föräldrar göra.
Sverige har ett akut behov av att uppvärdera föräldrarollen. I första hand är det en kulturfråga, i ett land där politiker i årtionden har förklarat för medborgarna att de inget kan, och inget vet – i alla fall inte i jämförelse med kloka politiker och professionella tjänstemän. Politiken måste bli bättre på att lägga ansvaret i rätt korg, och allt som oftast är den korgen hemmahörande vid familjernas köksbord och i civila samhällets alla verksamheter.”

Detta kan låta självklart. Men det är ett ideologiskt förhållningssätt som är ovanligt i svensk politik idag. Moderaterna har ju fullt upp med att vara de nya socialdemokraterna och har därmed förlorat det här principiella försvaret för de privata sfärerna och att politikerna skall hålla sig borta från folks privatliv.

Det som skrämde väljarna med gamla moderaterna var inte att de var principiella och ideologiska, utan att de inte hade någon värme och inte brydde sig om sociala frågor. Det var för mycket egoism och den starkes rätt – och det skrämde väljarna. Särskilt när det underströks allt för påtagligt med rasistiska tongångar i valstugereportaget i Uppdrag Granskning.

Folkpartiet har periodvis varit liberalt och ideologiskt. Som mest framgångsrikt under Bengt Westerberg, när han principfast och med patos stred för parollen ”låt tusen blommor blomma”; till försvar för privata alternativ, fri etablering och valfrihet i vård, skola och omsorg.

Men idag är den folkpartistiska buketten vissen. Nu är det Major Björklund som bestämmer vilka blommor som skall blomma och hur de får se ut. Förbudet mot lärare som inte gått på lärarhögskolan är en ideologisk såväl som moralisk kollaps. Och följaktligen är nu folkpartiet på väg att urholka friskolereformen, samtidigt som den sista möjligheten för föräldrar att ta eget ansvar när skolan urartar i mobbning och stök – nämligen hemundervisning – i sann antiliberal anda har så gott som förbjudits.

Populismen och principlösheten är numera folkpartiets ideologi, när Jan Björklund sekundsnabbt meddelar att han skall införa ett primärt förbud mot försäljning av friskolor (vilket ju är konsekvensen av att tillståndet ges till ägarna till företaget, inte till företaget som driver verksamheten). Man kan tillägga att man måste vara totalt blind för de avarter som följer av att ge statstjänstemän absolut makt – som de får om de skall ges makten att med tillstånd styra om en friskolekoncern får säljas och till vem – på det sätt som Björklund nu har föreslagit. Än mer allvarligt är att Jan Björklund på det här sättet visar att han varken förstår eller ställer sig bakom principerna om juridiska personer, marknadsekonomi och fri företagsamhet.

Jag har träffat många fina liberaler och frihetsvänner i de kretsar som av hävd röstat på moderaterna eller folkpartiet, som är allvarligt oroade och besvikna.

Och jag har sett en tendens, i form av positiva reaktioner på mitt nya partival från personer i familjen och bland vänner, som bekräftar att i den politiskt bildade borgerliga allmänheten börjar Göran Hägglunds och Kristdemokraternas mer ideologiska och principfasta hållning att uppmärksammas.

Och jag är fullkomligt övertygad om att tio procent av väljarkåren, minst, kommer att stödja det parti som i valet 2014 känns som det mest pålitliga och ideologiska när det kommer till frågor om valfrihet, rimliga skatter och politikens gränser. Särskilt om det kombineras med ett ärligt och välkänt socialt engagemang. Och där kan inget av de andra allianspartierna konkurrera med Kristdemokraterna.

När de falska företrädarna tystats och partiets moderna hållning även i ”underlivsfrågorna” blir allmänt känd, och implementerad i partiets praktiska politik, försvinner också de spärrar som tidigare hindrade mig, och ännu hindrar merparten av de möjliga väljarna att identifiera sig som kristdemokrater. Vi kommer i framtiden att kunna tacka Mats Odell och hans försök till palatsrevolution, för att den brytningen blev tydlig.


Christian Gergils

Fotnot: ”Underlivsfrågor” kallas även internt i den kristdemokratiska debatten de frågor som traditionellt tyngt partiets popularitet och valbarhet i väljarkåren; som abortfrågan, homofientligheten och det nu aktuella steriliseringstvånget för att få sitt könsbyte legalt registrerat. De flesta av de här frågorna har redan hanterats, med kongressbeslut och tydlig modernisering i partiets åsiktsprogram, även om vissa ovälkomna företrädare envisats med att befästa partiets (numera oförtjänt) dåliga rykte. Det är min övertygelse att överlevnadsinstinkten såväl som probleminsikten i partiet, kommer leda fram till att inga av de här frågorna ligger i vägen för partiets breddning och ökade popularitet i valet 2014.

Inga kommentarer: