Under hösten och förvintern har bloggen legat nere. Det har varit en tid av reflektion och omprövning.
Jag har i skenet av detta bestämt mig för att återuppta mitt politiska arbete. Hur och i vilka former lär stå klart vilken dag som helst. Vad som i vart fall redan nu kan avslöjas är att jag är på väg tillbaka till partipolitiken.
Den nyliberala rörelsen, som den fungerar i praktiken, är inte längre min. Jag vill förändring i verkligheten, inte i teorin. Jag vill värna utsatta och kränkta människor här och nu, inte i en obestämbar framtid. För mig räcker det inte med övertygelsen att det blir fantastiskt en morgondag, när de renläriga idéerna har fått slå igenom.
Den nyliberala rörelsen av idag påminner mig om universitetens överliggare; en tragisk suput som på kvällen efter några snapsar pratar vitt och brett om allt som måste göras, villig att axla allehanda uppgifter. Men redan till efterrätten är han däst och även, nästa morgon berövad även ordets dådkraft.
Min liknelse handlar inte om att nyliberaler är benägna åt spriten. Där har jag dessutom själv föga att hämta, med tanke på hur jag i perioder av såväl glädje som förtvivlan – för att inte tala om tider av psykiska svårigheter – använt alkohol för att öka min förbränning, eller hämta lindring och flykt. Nej, min liknelse gäller på det överförda planet: Vad lätt det är att drömma och predika om principer och höga ideal, när man diskuterar vitt och brett om kvällningen. Men vad svårt det är att omvandla principerna till handfast politiskt arbete, när man skall träda till verket i vår praktiska samtid i ljusan dag.
Jag drar inte alla över en kam. Johan, Mattias, Fredrik, Oscar, Karin, Anders, Maria. Och andra, Ni vet vilka ni är och jag håller er högt. Men i det stora hela är det som om idéerna blivit en nyliberalernas flykt, snarare än en ritning för att bygga om den faktiska verkligheten.
Jag vill vara med och bygga den nya verkligheten. Jag vill vara med och använda idéernas mallar och ritningar, till att åstadkomma en bättre, stoltare, rättvisare och hederligare verklighet för de många.
För mig är politiken inte bara idéerna. Det är verkligheten och vardagen, det är idéerna omvandlade och förverkligade i praktiska lösningar, det är principerna förhandlade och stötta i vardagsmorteln. Politik är att vilja, att kunna, att förstå och förmå – att våga verka i gränslandet mellan idé och vardagens praktiska verklighet.
Det vill jag. Dit är jag på väg.
