.
Det har skrivits mycket om Anders Behring Breivik som inte varit så väl överlagt eller genomtänkt. Många har dessutom försökt använda hans vidriga gärningar som politiskt slagträ. Jag tycker det är ovärdigt offren och jag tror att det är fel och dessutom direkt kontraproduktivt.
Breivik ville själv att det han gjorde skulle uppfattas som en politisk manifestation och han vill inte veta av någon psykiatrisk utredning.
Min uppfattning är att vi skall göra precis tvärt om, och fokusera på just hur sjuk han är. De politiska hatideologier, oklart dock riktigt vilka, som han anser sig tillhöra, kan bidra till att förstå varför den svåra sjukdomen i hans fall fick just det hemska förlopp som det fick. Däremot är det intellektuellt ohederligt att försöka skylla de främlingsfientliga och islamkritiska krafterna för massavrättningarna i Oslo och på Utøya.
Detta är komplext och innefattar en mängd faktorer, förklaringar och omständigheter som inte passar in i den gängse mediedramaturgin. Det är en bidragande orsak till att många hamnar så fel. På utrymmet som en debattartikel, en ledare eller en krönika erbjuder, ryms inte beskrivningar av så komplicerade förlopp och samband.
Därför har jag tagit ganska omfattande tid och utrymme i anspråk, för att berätta och förklara hur det sannolikt hänger ihop.
Av tyckare och fackmän har psykiatern och debattören Lars Bohman skrivit det bästa och mest insiktsfulla som jag har läst.
Breivik Schizofren? på bloggen Ordinationer ger värdefulla insikter.
I riksmedia och bland kända kommentatorer har professor Sten Levander varit den ende som verkar både ha fattat och kunnat hålla huvudet kallt när det politiskt korrekta anklagelsetåget har gått. Levander är professor emeritus i just psykiatri och rättspsykiatri och har även arbetat i Norge. I Ekot den 26 juli sade han det som egentligen borde vara självklart, nämligen att en personlighetsstörning i sig kan inte förklara det här. Istället, är Levanders slutsats, lider Breivik av vanföreställningssyndrom med storhetsvansinne och överdrivna tankar om eget värde.
Om man läser
Ekots sammanfattning och lyssnar på
inslaget (tyvärr utan påa) får man inte bara Sten Levanders visdomar, utan även motsatsen, sig till livs.
Det är en överläkare i rättspsykiatri vid namn Eva-Marie Laurén som säger följande:
”Nej, det finns ingenting hittills av vad som är känt som tyder på att han skulle ha sviktande verklighetsförankring, att han skulle ha en störd uppfattning av sin omvärld. Och han har ju inte en psykossjukdom, utan han har en udda personlighet.”
Hon ifrågasätts av reportern men fortsätter:
”Man kan ju ha en speciell verklighetsuppfattning, man kan ju ha en speciell ideologi och man kan vara ganska fundamentalistisk i sitt tänkande, på ett lite udda sätt. Men för det kan man uppfatta och tolka verkligheten på ett korrekt sätt i övrigt. Och om han skulle ha en allvarlig psykiskt störning i övrigt så skulle man ha märkt det på andra sätt i hans liv tidigare.”
Förutom att det är en vetenskapligt och medicinskt ohållbar inställning är det obegripligt att en överläkare inom rättspsykiatrin på det här sättet kan gå ut och förklara att en person INTE lider av en allvarlig psykisk störning på ytliga medieuppgifter. Samtidigt är det typiskt och avslöjande för en ideologiserad och farlig gren inom rättspsykiatrin (och av psykiatrin över huvud taget).
Att Laurén vågar uttala sig på det här sättet beror förstås på att det är ett ärende i Norge. Men det visar hennes politiserade och ovetenskapliga arbetssätt. När hon arbetar och (be)dömer människor i Sverige ger hon sannolikt inte uttryck för sina ideologiskt grundade uppfattningar i media, men lägger samma politiska bedömningar till grund för sina intyg.
”... man kan ju ha en speciell ideologi och man kan vara ganska fundamentalistisk i sitt tänkande, på ett lite udda sätt.” (kursiverat här).
Eva-Marie Laurén tror alltså att människor som hatar islam och kallar sig nationalister, inom ramen för sin ideologi och "lite udda" fundamentalism, skulle kunna meja ner och massmörda norska eller svenska barn och ungdomar på AUF- eller SSU-läger.
Eftersom jag har slagits för öppenhet, tolerans och fri invandring i hela mitt liv, blivit illa misshandlad av skinheads i Stockholm för mina övertygelser och blivit mordhotad av rasister i otaliga anonyma brev under mina politiskt mest aktiva år på 80- och 90-talen, behöver jag inte markera att jag tycker att Sverigedemokrater, nationalister och åsikter som Behring Breiviks är dåliga. De är på varje enskilt område ungefär så nära man kan komma motsatsen till det jag tror på.
Men det gör ju inte att de här människorna är potentiella hänsynslösa massmördare av oskyldiga barn.
Att försöka göra Jimmie Åkesson medskyldig och idémässigt ansvarig för Anders Behring Breiviks gärningar är mer ohederligt än att hålla de partiaktiva i Rödt eller i svenska Vänsterpartiet moraliskt och idémässigt ansvariga för Rote Armee Fraktions och Baader-Meinhof-ligans mord och terror.
Hos Ensslin, Meinhof, Baader et al var det ju verkligen väpnad kamp i ideologins namn. Och de kidnappade och mördade symboler för den kapitalism som delar av den revolutionära marxismen manade till väpnad kamp emot (inte socialdemokratiska företrädare för överheten).
Det finns inga Sverigedemokrater, Fremskrittspartister, Nationaldemokrater, eller vad de nu kan heta, som för någon idédebatt om att börja skjuta och mörda islamister, än mindre att börja avliva socialdemokrater eller deras ungdomsaktiva.
När man så skyller vissa partier eller politiska krafter för Anders Behring Breiviks massmord, är det ideologiserad dumhet.
Det är också att gå rakt i fällan och göra det han ville. Mot bättre vetande, anser jag. Han ville att vi skulle dra slutsatsen att detta var en politisk gärning med politiska syften. Han vill få oss att tro att han deltar, tillsammans med andra, i ett religiöst och ideologiskt krig. Men det finns inget sådant krig, det finns ingen sådan gemenskap, de finns bara i hans huvud.
Min övertygelse är att Behring Breivik har en medfödd personlighetsavvikelse som kallas aspergers syndrom eller högfungerande autism. Detta är något som allmänheten ofta bara har vaga begrepp om och tyvärr tycks det nästan lika illa i psykiatrikerkåren.
Många tycker sig veta vad autism är och anser därför att de enkelt kan fastställa att en smart, välartad och verbal person inte lider av någon störning inom det sk autismspektrat. Men aspergers syndrom är mycket mer finstämt och ibland extremt svårt att urskilja, inte minst därför att dessa personer ofta är så extremt intelligenta att de lära sig att kompensera och dölja sitt funktionshinder. De lär sig vad som förväntas och lär sig till exempel att spela medmänsklighet och empati, trots att detta saknas eller är väldig eftersatt i personligheten. De lär sig att ”spela det sociala spelet”, på ett inlärt och ofta mycket trovärdigt sätt, men deras förståelse och inlevelseförmåga i andras känsloliv finns inte naturligt.
En person som aldrig tackar någon för något och aldrig frågar eller bryr sig om hur andra mår kan misstänkas ha någon form av autismspektrumstörning. Men personer med aspergers syndrom har samtidigt ofta en mycket hög intelligens och de lär sig att andra tycker att det är konstigt -- och att det blir för dem själva negativt -- när de inte tackar och inte visar ödmjukhet och aldrig bryr sig om hur andra mår. Dessa intelligenta autister lär sig då istället att agera tacksamhet, agera ödmjukhet och agera som om de brydde sig om andras mående och känslor. Därför att det gynnar deras egna syften. De anpassar sig, på ett inlärt sätt, för att inte bli illa sedda och för att även de, naturligtvis, vill ha framgång i livet.
Extra briljanta såväl som extra vidriga människor har, eller antas ha haft, just denna personlighet. Aspergare är extremt överrepresenterade bland nobelpristagare såväl som massmördare. Det hänger ihop med att på andra sidan de sociala bristerna, finns en hängivenhet och en fokusering – en självisk besatthet om man så vill – som kan vara närmast oundgänglig för att nå världsomvälvande framsteg inom forskning, musik eller litteratur. Men det är också faktorer som i andra sammanhang kan föda några av mänsklighetens värsta massmördare eller terrorister.
Många med aspergers syndrom blir aldrig diagnosticerade och Anders Behring Breivik är än så länge sannolikt en av dem.
Aspergarnas benägenhet att på ett intellektualiserat plan spela känslor och sociala förmågor som de egentligen saknar är en viktig förklaring till att psykiatrin och omgivningen missar funktionshindret. Och eftersom neuropsykiatriska funktionshinder är genetiskt betingade har ofta föräldrarna likartad personlighet och uppfattar kanske inte det som avvikande med barn som leker ensamma eller som är lillgamla och talar konstigt.
Insikten om den här personlighetsavvikelsen är dessutom ung, de första studierna gjordes på 50-talet och ännu i mitten av 80-talet var aspergers syndrom en närmast okänd företeelse. Äldre, lite trötta psykiatriker, som inte hängt med i forskningen, vet därför inte ens vad aspergers syndrom är. Precis som med adhd har det dessutom länge varit främst förmål för barn- och ungdomspsykiatrins intresse. På vuxenpsykiatrins sida är det på många håll riktigt illa.
Eftersom jag kommit att engagera mig för ett antal unga vuxna som blivit illa misshandlade och missförstådda inom psykiatrin, har jag varit tvungen att sätta mig in i de här frågorna. Eftersom jag utifrån min egen adhd-problematik dessutom haft direktaccess till några av Sveriges och världens främsta kliniker och forskare inom neuropsykiatri, har jag haft förmånen att få rådgöra med och lära mig av dem. Jag har fått gå i praktisk skola och träning hos sådana framstående specialister som annars inte ens den högspecialiserade psykiatrin har tillgång till.
Mitt syfte har varit att bli bättre än de gängse psykiatrikerna och psykologerna, för att kunna hjälpa de patienter jag tagit mig an och kunna visa psykiatrin var och hur de har bedömt fel. Framför allt har jag sökt förståelse så att jag, när jag lever i nära samlevnad med de här patienterna, kan upptäcka och förstå värdefulla fynd och indikationer på symptom och svårigheter, som läkarna och psykologerna i deras sterila möten med patienterna har missat.
Det har hittills lyckats ganska väl. Gång på gång har det visat sig att de här patienterna har någon typ av högfungerande autism som varit odiagnosticerad. Och nästan lika ofta har de svårast sjuka haft schizofreni eller annan psykossjukdom som inte heller har upptäckts.
Vad gäller psykiatrikerkårens kunskap och förståelse för psykossjukdom och schizofreni, är den kanske bättre än vad gäller aspergers syndrom, jag vet inte. Jag vet bara att det finns mycket övrigt att önska även där. Och om företrädare för specialistpsykiatrin tror, som Eva-Marie Laurén, att svåra psykiska störningar generellt är diagnosticerade och uppmärksammade i samhället, kan jag bara konstatera att de inte har förstått hur det ligger till.
Autism och schizofreni samvarierar starkt. Det här verkar vara en ännu större kunskapslucka inom psykiatrikerkåren, men i korthet hänger det sannolikt ihop såhär:
Aspergers syndrom och annan högfungerande autism är sådana personlighede.ter som normalt inte syns eller ens märks. Men människor med dessa personligheter har, som jag beskrivit, underliggande svårigheter med sitt sociala samspel, de missförstår och blir missförstådda. Det är människor som ofta trivs bra för sig själva men samtidigt finns ett stort behov av social gemenskap och tillhörighet. Den sociala isoleringen är en konsekvens av att de sociala sammanhangen inte fungerar, inte av att man trivs och vill leva i ensamhet.
När dessa sociala gemenskaper havererar och man blir missförstådd och illa sedd i skolan och sedan på jobbet, misslyckas med flickvänner, uppfattas som otäck och obehaglig kanske även av sin egen familj, av sina arbetskamrater eller sina egna partivänner, framkallar det hos många dels reaktionen att man isolerar sig, dels en allt starkare livspanik.
I förlängningen av de här misslyckandena klarar man inte av att hantera sin egen livssituation och vet inte vad man skall ta sig till. Den typ av schizofreni som jag har träffat på flera gånger – och som jag tror att Anders Behring Breivik lider av – verkar utlösas i och av sådana situationer.
Under långvarig och stark sådan stress och press riskerar hjärnan att kollapsa. Det börjar med ökande oro, med tankar om allt jobbigt som drabbar en hela tiden. Man vet inte vet hur man skall hitta vägen ut och eftersom man inte förstår varför allt blir fel, hittar man inte heller någon lösning, förstår inte vad som går fel. Hjärnan jobbar fortare och fortare. Paniken blir till slut så stor och total att den upptar hela hjärnan, tankarna trängs, rusar och snurrar, ångesten är enorm, och till sist går hjärnan in i något slags självförsvar; en typ av funktionsinfarkt eller en multipel felkoppling, för den orkar inte längre. Det är då psykossjukdomen bryter ut. Och det är då som hallucinationerna och vanföreställningarna kommer.
För en del verkar det här fungera som en slags hjärnans självbevarelsedrift. Den går in i ett icke-verkligt upplevelsetillstånd därför att upplevelserna av den verkliga verkligheten är den övermäktig att hantera.
Krig och krigsliknande situationer är kända som utlösare av psykossjukdom. Den övermäktighetskänsla och panik som många då drabbas av är så genomgripande och total att även starka och psykiskt stabila människor riskerar att drabbas. Hur pass svåra händelser och erfarenheter som krävs, för att utlösa psykos eller schizofreni, beror således på hur känslig och skör personen i fråga är.
Sannolikt är personer med högfungerande autism och aspergers syndrom extra känsliga i det här avseendet och därför är det naturligt att personer med aspergers syndrom och annan autism är starkt överrepresenterade. En del har varit inne på att autismen är en förutsättning för schizofreni. Jag ser själv ett tydligt samband, men är osäker på hur absolut det är.
Drogmissbruk kan utlösa en psykos, men knappast förklara psykos som består efter att drogen gått ur kroppen. Då var drogen mer en utlösare av ett redan latent sjukdomsförlopp. Och att människor som är psykossjuka, eller på väg att insjukna, ofta tar till alkohol och andra droger för att lindra såväl ångesten som andra symptom är välkänt.
Kunskaper och insikter om drogers inverkan och effekter på psyket är i den svenska psykiatrikerkåren, inklusive beroendevården, en ovanlig resurs. Man verkar leva i samma kollektiva vanföreställning som hela svenska folket indoktrinerats till sedan årtionden.
Om man tror att man blir tokig av knark och det kommer in en kille på psykakuten som är uppenbart skogstokig och som knarkar, drar man slutsatsen att han är knarkare och därför är tokig. Att han har schizofreni och därför använder droger för att försöka lindra det vidriga han plågas av, har inte slagit många doktorer.
På samma sätt är det tydligen med nationalistiska och främlingsfientliga idéer. Att någon tror sig delta i ett krig mot islam och har nödvändiga uppgifter i detta i Norge pågående väpnade krig; att han spränger en bomb och avrättar 70-talet barn och sedan, när han grips, ger uttryck för att det var en fruktansvärd men nödvändig uppgift, och att han nu vet att han kommer att bli avrättad eftersom det är så fienden hanteras i krig... det tolkar alltså en rättspsykiater och överläkare som Eva-Marie Laurén, och nästan den samlade politiserade kommentatorskåren, som en naturlig konsekvens av att killen är nationalist, antiislamist och (har försökt vara) aktiv i Fremskrittspartiet.
Han har även skrivit ett antal inlägg på nationalistiska internetfora och har nu, i samband med dådet, spritt ett manifest om sin kamp och sina diffusa övertygelser, vilket tydligen bekräftar kommentatorernas övertygelse i saken.
Som
psykiatern Lars Bohman konstaterat i inlägget jag refererat tidigare, innefattar det här manifestet allt, från stort och övergripande till helt bisarra detaljer, som hur man lämpligen går till väga för att köpa en begagnad symaskin billigt på internet (för att sy en falsk polisuniform). Han avslöjar också en närmast total sexualneuros, där han ondgör sig över promiskuöst leverne och skriver fullständigt empatilöst, utlämnande och i det stora sammanhanget ovidkomande om hur hans mor och syster enligt hans uppfattning har fått sina liv förstörda av könssjukdomar.
Detaljer, förvisso. Men det är just detaljer man måste leta efter i svåra fall, för att hitta de många minimala men sammantaget överväldigande tecknen på en allvarligt sjuk hjärna. Inte bara en störd personlighet i grunden, utan en psykossjukdom ovanpå det.
Noteras kan för övrigt att Anders Behring Breiviks advokat vittnat om att att det varit viktigt för honom att få snus och cigaretter i häktet. Det är till synes konstigt att en människa som är så fanatisk i renlevnad och avsky för smuts och dekadens, brukar dessa de i absolut mening mest illaluktande och smutsiga av alla droger...
... om det inte vore så att man vet att just patienter med schizofreni och psykossjukdom är så extremt överrepresenterade bland rökare att man med nära 90%-ig säkerhet kan säga att en person med schizofreni också röker. Det beror på att nikotinet har så positiva effekter på de brister som den schizofrena (eller potentiellt schizofrena) hjärnan har, att ingen sådan patient vill avstå.
Att Breivik, vår renhetens temeplriddare, solkar ner sig med sådan smuts, är alltså ytterligare ett indicium på att han lider av just schizofreni.
Sten Levander är inne på att han har ett vanföreställningssyndrom, vilket är en av schizofrenierna (eller ett av de schizofreniliknande tillstånden om man så vill). Om detta är den korrekta diagnosen eller om schizofreni är för handen kommer kanske aldrig att klarläggas.
För att kunna gå från diagnos vanföreställningssyndrom med grandiosa föreställningar om eget värde och särskild uppgift här på jorden (Levander), till diagnos paranoid schizofreni, krävs i princip uppgifter från Behring Breivik själv eller iakttagelser och vittnesmål från hans närmaste omgivning. Det krävs exempelvis att han har hört röster eller haft andra hallucinationer, eller haft sk bisarra vanföreställningar, för att diagnosen vanföreställningssyndrom skall övergå till att bedömas som schizofreni. Negativa symptom som isolering, försjunkenhet, apati och känslomässig avflackning (att man förlorat förmågan att känna känslor) är också symptom som kan leda över från vanföreställningssyndrom till schizofreni.
Att Breivik periodvis betett sig märkligt och isolerat sig har många vittnat om. Och han kan ju mycket väl ha haft ett antal tempelriddare i huvudet, med vilka han diskuterat kriget och krigföringen och insatserna i regeringskvarteren och på Utøya i åratal. Det skulle i så fall fastställa diagnosen schizofreni.
Bisarra vanföreställningar är vanföreställningar om sådant som inte är fysikaliskt och logiskt möjligt i den verkliga verkligheten. Det skulle – för att hitta på ett näraliggande exempel – kunna vara en föreställning om att islamister inkarnerar sig i unga socialdemokrater och tar över deras kroppar för att på det sättet föra det heliga kriget. Sådana vanföreställningar skulle bekräfta diagnosen paranoid schizofreni (där vanföreställningssyndromet blir en delmängd).
Eftersom Breivik sagt att han vägrar medverka i utredningen kanske vi aldrig får veta hur det står till med detta. Å andra sidan kan vittnesmålen från hans mor, som han levt tillsammans med tills för bara någon månad sedan, mycket väl ge indikationer och belägg nog för diagnosen. Och medicinering med antipsykotiska preparat kan också bidra till sanningen. Om han kommer ur psykoserna och får sjukdomsinsikt börjar han sannolikt att tala.
Det är två viktiga aspekter jag vill avsluta med.
Det första är det stora värdet av att förstå och komma fram till allvarlig psykisk störning och döma Anders Behring Breivik till sluten psykiatrisk vård istället för till fängelse. Att det etiskt och medicinskt är det riktiga är en bisak. Det kan ju vara så att vedergällning och hämnd, å samhällets och offrens vägnar, bör utdömas mot kallblodiga massmördare trots att de varit allvarlig psykiskt sjuka och störda i lagens mening.
Man skulle kunna tänka sig ett rättssystem som säger ungefär såhär: ”För den här handlingen döms du till 21 års inlåsning, men du är psykiskt sjuk och skall därför erhålla psykiatrisk vård under tiden och om man inte lyckas vårda dig frisk och ofarlig får du fortsätta att vara inlåst även efter att de 21 åren har gått.”.
Men, idag har vi i vart fall inte i Sverige någon lagstiftning som tillåter att människor som lider av allvarlig psykisk störning döms på det sättet. Praktiken är förvisso en annan, se bara på Mattias Flink och Mihailo Mihailovic. Och detta är på sitt sätt egentligen ett större och allvarligare hot mot det fria samhället än nationalistiska och rasistiska rörelser: Att vi har åklagare som driver åtal, rättspsykiatriker som utfärdar intyg och domstolar som med berått mod dömer rakt emot lagens såväl bokstav som anda. Det är en skymf mot demokratin och rättssamhället.
Sverige, och uppenbarligen även Norge, har ett domstolsväsende och en domarkår som återkommande gör sig själva till lydiga verktyg för politisk lynchjustis. Jag vet att det finns starka och begåvade kritiker mot den här utvecklingen, men jag vet också att de har svårt att göra sig hörda i en strängt populistisk och svårt överhetstillvänjd miljö.
Ett argument för rättspsykiatrisk vård, som borde tilltala såväl åklagare som domstolar och politiska tyckare, är att Anders Behring Breivik vill se sig själv som brottsling. Visserligen i ett krig och därför trodde han att han skulle bli dömd till avrättning. Men han vill se sig som någon som kan och skall ställas till ansvar – och han vill absolut inte bli förklarad sinnessjuk.
Detta är skäl så goda som några, anser jag, att söka noga efter de hållpunkter som skulle kunna finnas för en sådan diagnos och för att basera en sådan dom på.
Det sista jag vill framhålla här är hur viktigt det är att vi INTE använder Anders Behring Breiviks sinnessjuka terrorhandlingar till att ytterligare tysta de människor som kan tyckas ha liknande idéer som de han har försökt sprida.
Min uppfattning är att dessa idéer i och för sig är en slags vanföreställningar. De är politiskt och religiöst grundade missuppfattningar om hur verkligheten ser ut och hur omvärlden är beskaffad. Korstågen i kristendomens namn, liksom mördandet och krigandet nu i såväl allahs som guds namn, är enligt min mening tydliga bevis på att gränsen mellan religiös fanatism och politisk galenskap är flytande.
För att behandla en person med schizofreni som saknar sjukdomsinsikt, är det meningslöst att fördöma eller avfärda det som den sjuke tror sig veta och uppleva. Lika värdelöst är att tysta den sjuke och vägra att låta honom eller henne säga vad han eller hon tror och tycker. Det är istället kontraproduktivt och bidrar till att den sjuke klamrar fast vid sin psykotiska hjärnas vanföreställningsloop.
Det som däremot kan fungera är att ödmjukt be den sjuke själv att berätta och förklara. Ställ intresserade frågor, delta i samtal, ifrågasätt det som är oklart men gör det i ett respektfullt meningsutbyte som syftar till att den sjuke själv skall få möjlighet att förklara sig.
På den svårast sjuka schizofrenipatient jag haft och behandlat och utrett i samlevnad under lång tid (både under och efter relativt tillfrisknande från en fullgången paranoid schizofreni) praktiserade jag detta med framgång. Att tillrättavisa honom och avfärda hans knäppa idéer hjälpte föga, men när jag insåg hur illa det var ställt och började om från andra hållet -- och verkligen bad honom förklara och beskriva hur det hängde ihop -- då började det sås ett tvivel.
Hos honom handlade det om hur stjärnor kommer ner till jorden och blev till krigare; om att han var utsedd till världsöverhuvud över Hells Angels; att han var uppkopplad till alla världens bankkonton och att sifferkombinationer och teckningar innehöll olika former av dold symbolik. När jag istället för att avfärda honom bad honom att förklara exakt vad som hände, hur det gick till och hur det var möjligt, fick han problem. Och även om han var sinnessjuk var han inte dum i huvudet.
Logik och resonemang kan även få den galne att tvivla. Det som föreföll logiskt och begripligt i hans sjuka hjärna, när han bara tänkt och filosoferat på egen hand, gick inte att förklara logiskt och begripligt för någon annan. Det sådde ett tvivel. Detta sammanföll med att han bodde här hos oss, i relativ trygghet, och därför inte behövde känna sig lika hotad och lika svårt utsatt som tidigare. Sammantaget lyckades jag så fröet till början av en sjukdomsinsikt och ett långsiktigt relativt tillfrisknande.
Politiska vanföreställningar fungerar på samma sätt. Människor kan, i ensamhet, eller över internet med särskilt utvalda som själva har samma vanföreställningar, bygga upp en låtsasvärld. I ensamhet och i underjorden kan idéerna gro och i vissa extrema olyckliga fall kan de sammanfalla med utveckling av psykiskt sjuka vanföreställningar och psykossjukdom.
Vilka som är de politiska vanföreställningarna, de verklighetsfrånvända ideologierna, råder som bekant delade meningar om. Mången marxist, nationalsocialist och Sverigedemokrat skulle bestämt hävda att min liberala ideologi bygger på vanföreställningar. Ja, även många vänsterpartister, socialdemokrater och folkpartister i den nya antiliberala traditionen med Jan Björklund och Johan Pehrson i spetsen skulle nog vara av samma uppfattning. À la bonheur, säger jag. Låt oss prata om saken. Låt oss sitta ner och diskutera, låt oss använda alla demokratins tribunaler och talarstolar, låt oss debattera i nya och gamla medier, låt oss gärna träffas och mötas i verkligheten för debatt och diskussion där vi kan se och ta på varandra i verkligheten också.
Så det långa talets något kortare mening(ar):
Anders Behring Breivik är svårt och allvarligt psykiskt sjuk och skall dömas till psykiatrisk vård, tvärt emot hans uttryckliga vilja och önskan. Det saboterar hans planer och förstör hans världsbild mest och bäst.
Det som hänt med Behring Breivik riskerar att hända inom alla politiska och idelogiska rörelser som talar i termer av hat, krig och kamp. Det har hänt i revolutionära vänstermiljöer, det händer fortlöpande i extrema islamistiska kretsar och det har hänt i föregivet nyliberala kretsar.
Men det händer bara då det jag förespråkar hindras och omöjliggörs; där förutsättningarna för samtal, möten och ömsesidig respekt försvinner; där diskussionerna ersätts av hat, censur och våld – där riskerar också hatet, dogmerna och våldet att segra.
Låt oss därför börja mötas, samtala och diskutera över alla ideologigränser. Låt oss från alla håll bjuda in även våra värsta motståndare till samtal och debatt. Låt alla som vill tala få tala och låt var och en som vill förklara sig få komma till tals. Det vore den stoltaste av alla motreaktioner på det fruktansvärda som alltid kommer att förstås med namnet Anders Behring Breivik.
