Extreme make over på Socialstyrelsen?

Socialstyrelsens panel, flankerad av generaldirektör Lars-Erik Holm (th) och moderatorn, fd chefredaktören för Dagens Medicin, Per Gunnar Holmgren. Kvinnan, Eva Nilsson Bågenholm, tidigare  Läkarförbundets ordförande och idag samordningsansvarig för äldreomsorgen på Socialdepartementet, gjorde ett passionerat och insiktsfullt intryck. Vem som är Läkarförbundets nuvarande VD kan man gissa med ledning av texten.

Jag har, försiktigt uttryckt, inte betraktat mig själv som någon av Socialstyrelsens vänner. Jag skulle inte gå med i deras fangrupp på Facebook, om man säger så.

Men början på slutet för mänskligheten, åtminstone på individplanet, är när man inte längre är förmögen att ändra sig om man har fel. Och så sjuk är jag inte. Än.  

För några veckor sedan beklagade jag mig för Anders, som råkar vara den av regeringens ministrar jag känner bäst, och frågade ”vad f-n” jag skall göra åt mitt senaste hemska patientcase, och hur jag skall använda mina egna erfarenheter för att kunna nå förbättringar inom svensk psykiatri och socialvård. Det är ju inte riktigt Anders fögderi. Men han sa ”Socialstyrelsen”. Inte för att anmäla, utan för att erbjuda mina tjänster.

Jag stod svaret skyldig, måste erkännas. Så fördomsfull och samtidigt politiserat djur jag är, hade jag tänkt att återuppta mitt partipolitiska engagemang för att göra skillnad. Eller annars närma mig Socialdepartementet och kanske bidra till arbetet där, för att kunna vända mina hemska år och insikter till något positivt.

Men Socialstyrelsen… det lät för absurt i mina öron.

Efter dagens seminarium i Almedalen är jag i alla fall preliminärt beredd att ompröva min tidigare inställning till nämnda myndighet. Ja, jag menar inte att jag fantiserar om att de blivit drogliberaler eller ens nyliberaler i någon annan mening. Men när det gäller valfrihet, patientmakt och kunskap om vad som har gått fel i den praktiska verkligheten, verkar det som om jag och andra patienter och anhöriga faktiskt har en stark bundsförvant i just Socialstyrelsen.

Jag vet ju också, när jag nu tänker efter, att det är Socialstyrelsens kunskapsöversikter, riktlinjer och rekommendationer – med instruktioner om vetenskapsbaserad utredning och vård – som varit mitt viktigaste verktyg när jag gång på gång tvingats överbevisa psykiatrin om deras fel och misstag. Det gäller inte minst att diagnosticera och bedöma patienter som lider av obehandlad schizofreni, därför att den landstingsdrivna specialistpsykiatrin på flera håll är så bedrövligt dålig.

Seminariet idag handlade om äldrevården, om den fortsatta överförskrivningen av läkemedel, och varför så få läkare tar eget ansvar för och vågar ifrågasätta och sätta ut mediciner som äldre har, trots att man vet att det ofta är medicinerna i sig – i fel omfattning och fel blandning – som gör den äldre sjuk. Mer än ålderdomen i sig.

Jag har dessutom i gränslandet psykiatri/geriatrik kommit att utreda och försöka bistå en äldre man från Gotland som inte fick någon hjälp i sjukvården. Där handlade det, som det ofta gör hos äldre, om att patienten själv underskattar och förringar sina problem gentemot läkaren. Exempelvis när det rör symptom på djup underliggande depression gaskar di äldre upp sig gentemot doktorn och skall vara duktiga. De läkare som gör bedömningarna, ofta allmänläkare i öppenvården, saknar ofta erfarenhet och kunnande av att ”tolka” sådana patientberättelser.

Det liknar mycket hur man i psykiatrin måste komma nära och lära känna patienten, och helst patientens anhöriga också om sådana finns, för att få det förtroende och den insikt som krävs för en korrekt diagnos och bedömning.

För det här ändamålet har jag också – förutom att läsa in mig på all på nätet tillgänglig litteratur om schizofreni och även om psykoser betingade av demens, depression, missbruk osv – kommit att ta timmavis av råd och diskutera erfarenheter och metoder med Örebroläkaren Leif Eriksson. Dubbelspecialist som han är i geriatrik och psykiatri, vet han mer än de flesta om det rent medicinska. Och som intellektuell såväl som vetenskaplig rebell har han ifrågasatt och opponerat i fler sammanhang än svenska läkare normalt vågar.

Men det har kostat honom mycket. Nästan karriären, i vart fall inom geriatriken, som gjorde att han gick över till psykiatrin, först som ST-läkare och sedan som överläkare vid neuropsykiatrin i Lindesberg.

Innan dess försökte han i olika sammanhang att göra skillnad inom privat vård. Och gick in som specialist i en del katastroftillbud inom äldrevården.

Leif är dels en mästare i att möta de äldre, dels orädd och beredd att göra det som krävs. Hans utgångspunkt är att det oftast är nödvändigt att sätta ut all medicinering för att nollställa och kunna bedöma vad som gått fel, vad som är biverkningar, vad som är egentlig sjukdom. Det gäller inte minst dementa som också är besvärliga och arga.

Vården tror att de uppnår lindring med medicinering. Och i resursbristens landstingsvård dessutom, är det billigare att droga ner de gamla än att utvärdera och ifrågasätta. Framför allt är det billigare än personal- och engagemangsintensiva lösningar som socialt sammanhang och meningsfull vardag för äldre och psykiskt sjuka.

Min erfarenhet är att man inte bara övermedicinerar utan även att man sätter in mediciner som på kort sikt och i ”normalsituationen” är lugnande, men som på lång sikt och särskilt vid exceptionella omständigheter istället kan vara utlösare av (svårare) manier, vredes- och förvirringstillstånd.

Jag vet av egen erfarenhet att det gäller inte bara äldre, utan även patienter i psykiatrin.

Under seminariet i Visby framkom mycket kritik mot läkarkåren. Av mitt foto på panelen kan man lätt sluta sig till vem som är Läkarförbundets VD Håkan Wittgren (tips: fientlig och avståndstagande kroppsgest). Jag var också själv i min fråga till panelen mycket kritisk till vården och läkarna, men fick aldrig möjlighet att nyansera den kritiken.

Min synpunkt är att läkarna och vetenskapen normalt sett har ett fint patientperspektiv och ser patienten som sin uppdragsgivare. Men ”vården” i en mer generell bemärkelse gör det inte. ”Vården” ser landstinget och ledningskansliet där som sin uppdragsgivare och det är den man arbetar på att tillfredsställa och hålla sig väl med i första hand. Av rent rationella skäl, kan jag tillägga.

Det är de läkare som har landstingsledningens öra som gör karriär och blir chefsläkare inom landstingsvården. De i sin tur styr och leder sina underordnade kollegor.

Nu är Örebro sannolikt extremt, såväl i sitt motstånd mot privat vård och tjänstemännens benägenhet att genom rena lagbrott motarbeta privata alternativ och patientmakt. Men man kan med exemplet Örebro, och med exemplet Leif Eriksson, se och förstå mycket hur politisk planstyrning kan missbrukas och leda till rena haverier inom sjukvården – särskilt i psykiatrin och geriatriken.

Örebro var för övrigt till för några år sedan en kommun som inte hade ett enda privat äldreboende. De nekas helt enkelt tillstånd. Den extremt politiserade Länsstyrelsen i Örebro, som fram tills regeringens reform på det området hade ansvaret för tillståndsgivningen, har motverkat och förstört alla initiativ till privat vård och omsorg.

Och den verksamhet jag försökt etablera (Hästkraft Brukarkooperativ) är länets enda privata psykiatriska vårdboende. Men det beror på att vi blivit upphandlade och godkända av Stockholmslandstinget (för övrigt som landets första brukarkooperativ inom psykiatrisk vård).

De övergrepp och olagligheter som vi utsatts för från landstingets, kommunens och länsstyrelsens sida i Örebro, under de drygt fem år vi försökt etablera oss där, kommer jag att skriva mer om, här och på andra håll. Och det häftiga är att jag nu tror mig se och börja förstå att Socialstyrelsen, i sin nuvarande form och under nuvarande ledning, inte alls är en myndigheten som ser sig som överenhetens förlängda arm, utan är vårdtagarnas och de anhörigas representant och företrädare.

Även om det känns obeskrivligt hemskt och uppgivet för många av oss patienter och anhöriga – och situationen ännu är miserabel på många håll i landet, trots snart fem år med en valfrihetsinriktad alliansregering – finns det därför, tror jag, anledning att vara optimist: Det finns probleminsikt; det finns vilja till förbättring; det finns människor där uppe som förstår hur vi har det och som till och med verkar ha förstått en del om orsakerna till problemen.

När man är akut sjuk, eller har en vän eller anhörig som håller på att gå under och är på väg att ta livet av sig, för att psykiatrin inte fungerar, är alla förändringar för långsamma och alla förbättringar i framtiden riskerar att komma för sent. Men hoppet är också en medicin, kanske den bästa av alla. Och den finns nu faktiskt anledning att börja förskriva riktigt frikostigt.

/Christian